offentlig sektor [ texter ]

ANNORLUNDA MEN BRA

Jag är inte riktigt som man borde va,
går på konstigt sätt och konstigt låter jag.
Världen är en svår terräng.
Jag borde stanna i min säng
och inte vara till besvär.
Kommer du ihåg en gång för länge sen?
Jag hade trasslat in mig i mig själv igen.
Även om du suckade så där
så var det skönt att känna när
du la din hand på min och sa:

Du är annorlunda men bra.
Du är precis den du ska va,
det räcker faktiskt tycker jag.
Du är annorlunda men bra.
Nu är ju allting som det är.
Vi gör det bästa av det här.

Siktar jag på någonting så missar jag.
Vissa har det som sitt öde gissar jag.
Men det vore skönt nån gång ibland
att inte darra på sin hand
om så bara för en dag.
Tänk å va på alla rätta ställena,
pricka in de lämpliga tillfällena.
Men det får nog bli en annan sång.
Nu vill jag tänka på den gång
du la din hand på min och sa:

Du är annorlunda men bra... etc.

DET ÄR DU SOM ÄR DUM

Vi bråkar jämt om ingenting och skyller på varann
och efteråt kan ingen säga vem det var som vann.
Men jag har kommit på hur det egentligen ligger till.
Det är enkelt å förstå, ja du förstår bara du vill:

Det är du som dum, dum dum dum.
Det är du som dum, dum dum dum.
Det är du som är dum, du som är dum
dum dum dum dum dum dum.

Man kommer ingen vart med å slå varann på käften.
Det säger sig ju självt om man bara tänker efter.
Vi borde ta oss tiden å reda ut det här.
Lägga bort prestigen och säga som det är:

Det är du som dum, dum dum dum... etc.

DOM PRATAR STRUNT

Dom säger att hunden är en katt
katten är en hund.
Det går runt, desså dumt.
Springa utan ben, vem fick den idén?
Andas utan luft.
Sunt förnuft har det tufft.
Göra vin av vatten, räcker hela natten.
Dom pratar strunt.
Lovar runt, håller tunt.
Man fattar ingenting av snacket häromkring.
De pratar runt i ring.
Men det kommer, det kommer

Det kommer nya tider som inte dom vill ha
och kanske vad det lider kan det bli bra.
Vi vet vad vi vill göra, vi vet vad vi vill ha.
En fågel i mitt öra viskar: det kan bli bra.

Nu säger dom att det verkar som
katten är en katt
trots allt, men att
hunden är en get, bara så ni vet.
Dom pratar strunt.
Lovar runt, håller tunt.

Man fattar ingenting av snacket häromkring.
De pratar runt i ring.
Men det kommer, det kommer

Det kommer nya tider etc...

Säg ingenting, säg ingenting, säg ingenting.
Säg ingenting, säg ingenting, säg ingenting.

EN ANNAN DAG

Kalles pappa vill att Kalle ska få alla chanser
att bli framgångsrik och stå sig bra i konkurrensen,
och få lära sig allt det där man måste klara.
Men han skruvar sig varje gång som Kalle svarar:

Det får bli en annan dag!
Just idag så tänker jag
hoppa hage, rulla runt på mage,
åka kana nerför en banan.
Vuxen kan man vara sen.
Man blir aldrig barn igen.
Vi lever här och nu,
och jag är bara sju
år gammal nämligen.

Kalles mamma har ingen middag klar till kvällen.
Kalle matas med multiplikationstabellen,
och den senaste informationstekniken,
så han inte ska hamna nere på fabriken.

Tänk på din framtid, Karl!
Tänk på universitetet!
Tänk på ditt yrkesval,
och på produktiviteten!
Tänk på miljonerna
som du ska tjäna in till staten!
Tänk på pensionerna
som ska ge oss mat på faten!

Det får bli en annan dag... etc.

INGA MEDALJER

Jag vill inte ha några medaljer,
inga blanka och tomma attiraljer.
Jag vill ha en dag att bara vandra i vinden.
Bara vara jag, och få små rosor på kinden.

Jag vill inte gå på hippa fester,
inte nicka och le åt hippa gäster.
Jag vill gå på stigar som försvinner i skogen.
Sitta ner och vila någon timme i solen.

Jag vill inte höra några mässor,
inga tjusiga ord från nån professor.
Jag vill höra vågorna som rullar mot stranden,
kanske hålla någon som jag gillar i handen.

KICKOFF

Vi är dom som jobbar nära marken.
Ingen tycks fatta vad vi gör.
Vi är uteliggarna i parken
som ingen saknar när dom dör.
Vi håller oss till varandra.
För oss finns inga andra.
Vi är dom som jobbar i det dolda,
hör till de nertrampades fack.
Vi tiger stilla i vår håla
och trampas längre ner som tack.
Men nu har vi sagt till varandra:
Vi ska inte vara nåt andra klassens pack.

Oppohoppa. Nu ska vi ta för oss!
Oppohoppa. Tuta sattom hör oss!

Vi ska åka på kickoff, ta på en festlig parfym.
Byta ut en tråkig kofta mot en bättre kostym.
Pelare av pärlemor och ljus av gyllene bloss
kantar vägen där vi går ikväll på våran kickoff.

Nu har vi sagt till varandra,
ja nu har vi sagt till varandra:
Vi ska inte vara nåt andra klassens pack.

Oppohoppa. Nu ska vi ta för oss!
Oppohoppa. Tuta sattom hör oss!

Vi ska åka på kickoff, ta in på tjusigt hotell.
Inte händer sådant ofta men det händer ikväll.
Ingen av oss har förstås nån vana vid elegans.
Vi tänder kanske tomtebloss och sen så blir det väl dans.

KOMSI KOMSI

Man tycker att man hittat något eget och unikt.
Men börjar man å titta är det mesta ganska likt.
Vi stoppas i en tratt och kommer ut som smet.
Så hare vatt i all oändlighet.
Vi går i samma spår som alla andra alltid gjort.
Nu är det många år som vi har trampat samma lort.
Och kanske är det inte nån egentlig tröst
att alla andra följer samma röst:

Komsi komsi!
Kom till husse!
Komsi komsi!
Kom till husse!

Vem är det som bestämmer och var finns han någonstans?
Det är som om jag känner att jag inte har nån chans.
Jag vill ju bara gå min egen väg liksom.
Men så hör jag husse ropa "Kom".

Komsi komsi!
Kom till husse!
Komsi komsi!
Kom till husse!

PARALLELLA KVINTER

Min vän Tore och jag
vi håller ihop varje dag.
Är man speciell är det skönt att vara två.
När alla dom andra barnen
springer runt på fotbollsplanen
gör vi som vi gör ibland:
Vi sätter fula hattar på varann.
Vi borde kanske va som andra killar
och göra sånt som andra killar gillar.
Hänga ute bland tjejerna
och kanske sladda med en hoj.
Och dom sa till oss att om vi skötte oss
så kunde vi få stå i mål när dom sparkar boll.
Nu skulle det bli skoj. Oj oj.
Jag borde väl ha fattat det förstås.
Sparka boll är ingenting för oss.

Vi vill inte längre va med i erat fotbollslag.
Det blir ju alltid samma visa varje dag.
Så fort ni sätter igång med era läckra finter
sätter vi oss bara ner och sjunger
parallella kvinter.
Dom håller oss nära varandra och värmer i vinter.

Jag har klurat lite.
Det är tur att inte
nån kan tala om hur alla mänskor måste va.
Tänk om alla vore
lika mig och Tore.
Nej det vore inte bra.
Hur skulle det se ut i världen då?
Det är sånt man inte kan förstå.

Vi vill inte längre va med i erat fotbollslag...etc

SALLAD

Vi odlar sallad.
Sen går vi ut och köper sallad ändå.
Vi odlar sallad.
Det kanske inte är så lätt att förstå.
Vi har fångats av någon märklig passion.
Man kan inte vänta sig rim och reson.
Vi odlar sallad.
Kan du säga mig, vad odlar du?
Vi tänker efter.
Sen går vi ut och gör nåt ogenomtänkt.
Vi tänker efter.
Visst kan man tycka att det låter befängt.
Vi har fångats av någon märklig passion.
Man kan inte vänta sig rim och reson.
Vi tänker efter.
Kan du säga mig, vad tänker du?

Vi odlar sallad. Vad odlar du?
Vi tänker efter. Vad tänker du?
Vi har fångats av någon märklig passion.
Man kan inte vänta sig rim och reson.

SNART FALLER SNÖN

Dom bjuder till marknad med glitter och ljus.
Kom lilla kom lilla vän.
Nu fyller vi upp deras pyntade hus.
Kom lilla kom lilla vän.
Klappar till dig och till dom du har kär.
Kom lilla kom lilla vän.
Allt som du söker det hittar du här.
Kom lilla kom lilla vän.

Snart faller snön över städer och land,
stilla och ömt som en vaggande hand.
Isande svalka på ömmande sår
fyller igen alla spår.

Det är som vi hörde en frälsares röst.
Kom lilla kom lilla vän.
Nu går vi att släcka vår julglädjetörst.
Kom lilla kom lilla vän.

Snart faller snön över städer och land... etc.

SOMMAREN

Jag hukar bakom uppfällda kragar,
försöker hålla huvudet kallt.
Går åt samma håll, alltid samma koll.
Inget kan störa.
Jag följer bara logiska lagar.
Ett plus ett är två överallt.
Man kan verka grå när man tänker så,
men vad ska man göra.
Sen kommer alla blommorna och bladen.

Sommaren är nog inte gjord för mig.
Den väcker nåt som gömmer sig
inne i det kantiga och i det kalla och det gråa.
Om igen kommer alla känslorna.
Inte lätt för en som jag
som kliver med bestämda steg och aldrig svävar i det blåa.

När hösten kommer är jag tillbaka
i samma gamla vanliga spår.
Tänka går så lätt. Inget verkar snett
eller krokigt.
Kanske är det fel att försaka
knasiga små infall man får.
Men det funkar bra. Inte kan det va
så tokigt?
Sen kommer alla blommorna och bladen.

Sommaren är nog inte gjord för mig... etc.

Ge mig nåt mittemellan
galenskap och trist rutin.
Finns det någonstans någon sorts balans?

Det skulle jag tycka vore fint.

ÄR DET SÅ DET SKA VA

Jag ser dom posera i bilder på stan,
dom som vill få mig att bli likadan.
Jag ser spegelbilder som inte är jag
och undrar: Är det så det ska va?
Jag hör en och annan som höjer sin röst.
Dom kivas om makten och vem som är störst.
Jag hör att en vinnare ropar hurra
och undrar: Är det så det ska va?

Åh, jorden snurrar runt på ett sätt
som ingen kan förklara och ingen kan förstå.
Åh, se på alla människorna.
Vad tänker dom på?

Jag känner ett grepp om min blottade hals
men den som har taget känner ingenting alls.
Jag känner mig nog inte alldeles bra
och undrar: Är det så det ska va?

Åh, jorden snurrar runt på ett sätt... etc.